DAMKLUBBEN Kapitel 1

Kinderna blossade på alla de åtta vackra, starka, skickliga yrkeskvinnorna som satt kring det runda bordet där de haft så många sammanträden under åren. Samman-träden som i stort sett alltid hade varit i framåtanda, glädje och triumf. Nu var kind-erna blossande röda på i stort sett alla. Av raseri, nervositet, panik och inte minst skam då de alla visste vad de för bara några minuter sen hade blivit beordrade och tvungna att göra.
Det fanns inte en kvinna runt bordet som inte fullkomligt avskydde, att de nu alla under sina korrekta affärsdräkter hade identiskt likadana porriga underklädesset i svart spets. En bh med halvkupa som lyfte deras mogna bröst, men lämnade bröstvårtorna bara mot det exklusiva tyget i deras dyra blusar, högt skurna trosor som nära på var genomskinliga, en matchande höfthållare och glansiga naturfärgade nylonstrumpor. Porriga underkläder som ingen av dessa feministiska, starka kvinnor skulle tagit i med tång ens i vanliga fall. Och som inte det var nog. Alla hade tvingats trä på någon slags pytteliten äggformad dosa som skulle sitta under trosorna tryckt mot deras clitoris och som hölls fast med gummisnoddar om vardera lår.
Alla stormade av tusen känslor inombords där de satt med blossande kinder. Det var som om de porriga underkläderna nästan brände på deras kroppar. Och alla kände det lilla runda ”ägget” pressa mot deras blygdläppar då de satt ned på stolarna som var så vackert och elegant namnsatta med en guldplakett på ryggstödet. Det var knappt de kunde se varandra i ögonen av denna insikt, vad de precis tvingats ta på sig mot deras vilja. Aldrig hade en man kunnat sätta sig över någon av dessa kvinnor. De hade ju nära på blivit rikskända över sin kamp mot allt vidrigt mansgriseri som florerade i yrkeslivet och så hade gjort sen urminnes tider.

De hade alla möts i mitten på det tjugo. Åtta unga, vackra kvinnor med intelligens, vilja och pondus. Och framför allt med en våldsam strävan för att slå sig fram i karriären, kosta vad det kosta ville. De hade skålat på att de skulle bryta patriakatet i yrkeslivet och minsann sätta alla vidriga mansgrisar på plats och de hade svurit på att innan de alla fyllde fyrtio, så skulle de sitta på varsin hög chefspost. Alla var de olika branscher, men detta löfte hade innefriats med råge. Dagen som den sista medlemmen fick sin chefsbefattning, Annelie, var ingen av dem ens fyllda trettiofem. Och denna dag hade Dam-klubben bildats och skålats in med nya bubblande drycker. Alla hade sett till att skaffa fästman eller äkta make under åren, men de männen hade minsann fått lära sig vad jämlikhet var. Eller snarare vad det innebar att vara tillsammans med en kvinna i Damklubben, då var det framför allt spisen och hemmet som gällde för dessa män då deras fruar hade fullt upp med karriären.
Men trots att de alla nått sitt mål till slut, så hade de under vägens gång upptäckt att det inte var så lätt att slå sig fram i den manligt dominerade affärsvärlden som de först trodde i sin ungdomliga iver. Alla hade snabbt nått upp till någon lägre chefs-nivå, men sen var det stopp. Men det var Helena och Marie som hade kommit fram med planen, det var alltid de två som hade varit de drivande i gruppen och de var nära på hänsynslösa för att nå sitt mål, att slå hål på det vidriga mansgrisiga patriakatet. Nägra av de andra hade först varit tveksamma till deras metoder som var egentligen djupt omoraliska, ja ibland till och med direkt olagliga. Men när de såg vilka snabba resultat det gav, så hade de följt i samma spår och snart satt de alla på sina efterlängtade chefsposter. Och för den delen så hade väl män i alla tider utnyttjat systemet, varit omoraliska eller utfört rent olagliga handlingar för att nå dit de ville, hade de ursäktat sig. Men det var just dessa ”genvägar” som nu satt dem alla i denna fruktansvärda situation.

Alla hade de blivit chockade då de såg Helena komma in i deras flotta lilla lokal helt kritvit i ansiktet till detta möte då de skulle fira tvårsjubiluem för Damklubbens bildande. Och än mer chockade hade de blvivit då hon försäkrat att hon inte var sjuk, utan att det var något mycket värre.
Hon hade nästan skakat i hela kroppen då hon började berätta. Hur den anonyma mannen hade satt sig på sätet bakom henne på den nästan folktomma Tvärbanan så de satt rygg mot rygg. Plötsligt hade hennes Lap-top, som hon alltid passade på att arbeta med då hon reste komunalt, börjat agera konstigt. Sekunden efter hade allt snabbt spelats upp på hennes datorskärm, varenda omorailsk tur de alla tagit, olagliga handlingar, allt! På dem alla! Bevisen var odiskutabla! Saker som skulle få dem om inte i fängelse, så minst avskedade och bannlysta för all framtid! Helena som var deras dataexpert med få övermän i landet, kunde knappt inte fatta det själv hur det kunde fungera. Hon hade suttit som i panik i den nästan tomma vagnen, knappt förmögen att röra sig. Då hade hon hört den mörka rösten bakom sig:
-Minsta tvekan från nu..och..
Hon hade inte trott att orden var ämnade för henne först, men plötsligt hade hon sett på skärmen hur alla uppgifterna började mailas iväg till alla möjliga instanser som skulle förgöra dem alla. Hon hade bara flämtat rakt ut då hon såg en liten nedräknare i hörnet som visade hur mycket var kvar innan allt var skickat. När det var bara nån sekund kvar så hade hon spontant nästan skrikit rakt ut ett ”neeeeeejjjj!”. Till hennes lättnad hade mailet avbrutits. Men sekunden efter hade en väska ställts ned bredvid henne med orden:
-Ta denna till mötet och lyd instruktionerna!
Sekunden efter hade den anonyma mannen i hatt och rock smitit av spårvagnen utan att hon hade haft en chans att se vem det var.
Kvinnorna hade öppnat väskan och funnit alla de porriga seten och de små ”äggen” med ett vackert handskrivet kort med orden:
”Alla byter om och tar på sig detta under kläderna innan ni börjar med mötet. Lyd!”, Synen av detta hade gjort att de alla hade de utbrutit i raseri och en våldsam diskussion. Helena som var en av de absolut tuffaste av dem hade nervöst sagt att de måste göra det. De andra insåg att hon var skakad av händelsen med datorn på spårvagnen och ingen betvivlade hennes kompetens när det gällde datorer. Men detta, aldrig! Diskussionen hade gått vild, från ”Herregud, vad ska vi göra?”, till ”Jag lyder ingen man och verkligen inte detta anonyma kräk!” och allt där emellan! Precis när deras ilska över att se dessa porriga kläder och den vidriga ordern på kortet nästan fått till och med Helena på andra tankar, så hade hennes mobil plingat till med ett sms och en uppmaning att hon skulle sätta på sin Lap-top igen. Det hade inte tagit många minuter förrän de alla satt askgrå i ansiktet och panikslagna då de fick se samma sak som Helena fått se.

Och nu satt de här runt bordet med blossande kinder. Tankarna bara stormande inom dem. Ingen ville knappt röra sig en millimeter, för så fort de gjorde det kände de hur det lilla ”ägget” liksom kämpade sig in mellan deras blygdläppar. Helena hade Lap-topen framför sig på bordet som det hade stått i ett nytt sms:et, tillsammans med orden ”Nya order kommer!”.
Det var nära på så att man kunde ta på spänningen runt bordet. Ingen ville säga något, ingen ville se på någon annan. Bara skammen och nederlaget att en okänd vidrig mansgris tvingat på dem dessa porriga kläder och det lilla ägget var nästan mer än någon av dessa självständiga, starka, skickliga yrkeskvinnor kunde bära. Till slut bröt Marie, den absolut mest stridbara av dem tystnaden:
-Vad var det som det vidriga kräket skrev sist?
Helena som aldrig tappade kontrollen var som förlamad först, innan hon fick fram:
-..att..att..nya order kommer…
Alla satt tysta och sammanbitna. Plötsligt rycker alla till då Helenas dator plingar till. Hon stirrar på skärmen och ser att ett mail från en anonym källa kommit in. Hon skälver till en aning då hon läser i fältet ämne: ”NYA ORDER!” Hon ser sig runt kring bordet och möter de spända, nervösa ansiktena., innan hon med lätt darrande hand för hon handen mot musen för att öppna det…

FÖRFATTARENS ORD:
Har jag lyckats roa någon så pass, att man önskar en fortsättning? Ge besked!

4 svar to “DAMKLUBBEN Kapitel 1”

  1. Frida:

    En fortsättning önskas!

  2. Lisa:

    fortsättning ffs!! :D Skitbra gjort ;)

  3. åh:

    fortsättning!!

  4. Eva Karlsson:

    Blev nyfiken, på fortsättningen!

Kommentera DAMKLUBBEN Kapitel 1