Ett mail

I mitt inre kan jag ännu erinra mig den stunden då hela mitt liv förändrades.
Det var en höstdag i september och jag befann mig på högskolan med mina klasskamrater djupt försjunken i ett gemensamt arbete. Vi satt vid ett runt bord alla fyra med varsin handdator i knät och utanför strilade regnet tillsammans med de sista höstlöven. Mitt sinne tycktes avspegla sig i naturen. Jag satt där och kände mig så villrådig och vilsen som jag aldrig gjort förut. Det var som om mitt liv och min tillvaro sjunkit ned i en grå dimma som aldrig tycktes ge vika. När jag satt där och surfade runt bland tidningsartiklar och databaser kom det upp ett meddelande från min inbox att ett mail kommit in. Jag klickade upp inkorgen och kunde inte låta bli att rycka till vilket även mina kamrater lade märke till. Där var ett mail som jag aldrig någonsin trodde skulle komma till mig mera. Ord som två år tidigare helt slutat att skrivas. Dessa ord som bildat så många känslor och drömmar inom mig som omständigheterna avstängde mig från, nu var de här dolda bakom ett namn. Hans namn.

Med vibrerande fingrar klickade jag upp kuvertet. Inuti låg en dikt om vänskap och några rader:
- Hej, vad gör du nu för tiden?
Det klack till inombords och mitt svar kom genast omän dröjande till sin formulering:
-Hej, bra. Hur är det själv? Det fanns fortfarande en slags spärr inom mig som ville hindra känslorna från att komma. Det hade gått så lång tid och bara tystnad.

Långsamt, långsamt och trevande fann orden sina vägar och känslorna genom dem. Den välbekanta ilningen inombords infann sig och fingrarna praktiskt taget flög över tangenterna. Mina kursare lämnade mig när eftermiddagsmörkret började sänka sig över oss genom perspektivfönstrena. Jag hade totalt glömt tid och rum.
Meningar och ord kom i en rasande fart och jag kände pulsen, tankarna och känslorna vibrera inom mig. Han var tillbaka.
Skuldmedveten packade jag ihop min handdator och lämnade den ödsliga skolbyggnaden för att återvända till lägenheten och den gråa dimman för helgen. Väl hemma fann jag sambon sittande framför tv: n med samma uttryck ristat i sitt ansikte som jag kände inombords. En känsla av det välbekanta vakuumet mellan oss spred sig. Vi hade våra roller och mönster som vi förgäves försökte bevara och spränga på samma gång. Det fanns ingen väg ut. Så många dagar, veckor, månader och år som vi delat och vad hade vi nu… Förrädiska känslor av trygghet, sorg, ilska och frustration. Ändlösa samtal om en lösning. Hans resoluta uppmaningar som gick som kalla kårar över ryggen:
- Bestäm dig, antingen är vi tillsammans och bor ihop eller så inte.
Mina hopplösa tårar och hans slutenhet. 10 år tillsammans sedan första kyssen vid 17…
Allt så självklart, tryggt och förutsägbart. Inget nytt att upptäcka bland alla minnen, ingen vilja att ta sig an nya utmaningar. Det slutgiltiga och oundvikliga uppbrottet som båda visste skulle komma men som ingen vågade ta..

Väl ensam i sovrummet, en spirande känsla av hopp. Hans ord i text framför mina ögon:
- Men gumman, hur är det egentligen? Så enkelt men med en sådan värme och ärlighet att allting inom mig tycktes svara på det.

En ny vecka i skolan, lägenheten…
Darrande fingrar på måndagsmorgonen..
Ett nytt mail, nya tankar nya ord.
Mina ögon som hungrigt slukade varje stavelse för att inte missa något. Mjuka, varma ord som tycktes nå mig i dimman som skapats där hemma när inga beslut kunde tas. En insikt om att inte vara ensam, han var i samma situation som mig. Hon och han låsta i sin vardag.

Mejl som färdades fram och tillbaka över dagarna så fort det fanns en stunds ledig tid…
Så efter några veckor en önskan från min sida om ett telefonsamtal. Det första någonsin. Det kändes för stort. Beslutet föll på att låta honom ringa på min mobil under lunchrasten när den var avstängd. Otåliga fingrar som knappade fram signalerna… En två… Du har ett nytt meddelande…
Hej… Den småländska rösten tätt i mitt öra.. Ett litet skratt… några ord.. Nervositet… Fingrar som trycker in numret igen och lyssnar en, två och tre gånger. Den småländska rösten som letar sig in i varje fiber och fyller mig med små strålar av hopp. Darrande ben och en ny spretande känsla.

I lägenhetens gråa mörker hör jag meddelandet om och om igen. Skuldkänslorna blandas med den starka känslan av hur hela kroppen och medvetandet vill följa den rösten vart det än bär.

Tiden går. Mejl på mejl skickas… En dag meddelar han mig att vi skickat 200st på 2 månader enligt hans inkorg…

Han ringer mig från jobbet en dag på högskolan när jag har rast. Med blossande kinder och ett flygande lyckorus smiter jag iväg så vi kan prata ostört. Återigen fascineras jag av hur något som verkar ha legat slumrande inom mig plötsligt väckts till liv…
Telefonsamtalen blir längre och längre mer och mer om våra liv och innerst tankar nystas upp. En osynlig kraft drar i mig, pockar på min uppmärksamhet.

Så bestämmer jag mig för att vi måste mötas för att vi ska kunna komma fram till vad vårt inre kaos vill. Det är tärande att leva i den gråa dimman och samtidigt lyftas upp i stunderna när våra röster möts..

En kall vinterdag står jag ensam på ett torg i södra Sverige och bär enligt planerna en blå jacka. Ensam står jag där vid en bronsstaty i mitten av den stora stenlagda rundeln. Jag har haft svårt att sova under natten och har jagats av tanken om hur vårt första möte kommer att bli utan telefoner och utan en dataskärm emellan.
Så ser jag honom. Han kommer emot mig och jag ser det mörka håret, de blåa ögonen under de mörka ögonbrynen komma närmare och närmare. Så är jag omsluten i hans armar och hamnar mot hans varma jacka. Så nära.
”Äntligen” hör jag mig själv säga. Vi står så länge, länge och säger inget. Han tar min hand i sin och omsluter den. Sedan går vi sida vid sida genom den gamla staden och en känsla som jag aldrig upplevt innan sprider sig inom mig.

Vi sitter på ett fik, mitt emot varandra. Hans ögon söker mina och det känns som om det går en eld genom min kropp varje gång det sker. Varje millimeter av mig är helt fokuserad i nuet med honom. Hans blick som dröjer sig kvar i min sekund för länge. Det outtalade som vi båda vet. Vi bestämmer oss för att ta en tur till hans morföräldrars sommarställe. Ett tag frågar jag mig själv om jag verkligen vet vad jag ger mig in på. Men den magnetiska känslan inom mig manar mig vidare. Jag måste.

Så sitter vi bredvid varandra i bilen och det småländska landskapet susar förbi oss. Den vibrerande känslan blir så påtaglig att jag för att stilla mig lite vänder blicken bort mot landskapet.

Jag registrerar en hand på mitt knä och känslorna inom mig reagerar blixtsnabbt på beröringen, jag vänder blicken mot honom. Oroligt drar han undan handen och ber om ursäkt.
Jag fattar tag om hans handen och lägger den på mitt knä. Den varma vågen sprider sig inom mig och skapar en spänning som sätter hela mitt medvetande i rörelse. Så stryker han med sina fingrar varligt, varligt över min handled.
Vi fortsätter bilfärden under tystnad.

När vi kommer fram möter jag en charmig liten gård omgiven av en äppelträdgård som ramar in den. Jag blickar ut över en sjö och ser ett landskap som närmast påminner om något ur sagorna. Han pulsar fram i snön som knarrar under våra fötter och ställer sig mot det vita staketet. Jag går långsamt fram mot honom och ställer mig tätt in till. Så utan att jag vet vad jag gör rör sig mina fingrar till munnen och lyfter ut tugummit som ligger där. Det går som av sig självt och jag är knappt medveten om vad jag gör. Han ser på mig med en lugn och stadig blick utan tillstymmelse till att göra något. Jag lutar mig fram, lägger armarna om hans hals och känner hur hans ansikte kommer närmare mitt. Mina ögon sluts, läpparna vidrör hans och våra tungor möts. Kyssen är lång och utan att jag kan hindra det känner jag hur jag trycker mig närmare honom och hur allt annat försvinner.

Sakta, sakta drar vi oss från varandra och hans hand leder mig mot huset. Vi går in och jag sätter mig på en pinnstol i köket. Han sätter sig på huk framför mig och smeker min kind. Vi ser på varandra och säger inget. Det är tyst i huset. Han lägger sin hand varligt under min haka och pussar mig mjukt i pannan. Så går vi upp för trappan. Jag går bakom honom och det är som om inget annat finns än våra steg och min puls som slår öronbedövande i mitt inre.

Vi sätter oss på sängkanten. Varligt drar han av mig jackan, det är kallt i rummet och jag skälver till. Våra läppar möts i en kyss som blir allt mer intensiv. Hans händer smeker mina axlar, armar. Min bara hud mot hans fingrar. Min otålighet som bara vill lägga hans händer till rätta över mina bröst. Han drar försiktigt över bh kupan och jag sätter mig över hans knä och trycker mig ner över honom. Hans kropp svarar och jag känner motståndet som stegras under hans jeans. Vi kysser varandra om och om igen. Mina tänder nafsar i hans underläpp och han svarar med att närma sig kupans undre kant.. Så känner jag hans fingrar glida över mina bröst… Han lyfter upp tröjan så de blottas och jag ser och känner hans tunga och läppar och trycker mig hårdare mot honom. Vi rör oss mot varandra allt hastigare. Det blir en rytm som sprider vågor av otålighet i min kropp. Jag drar tröjan över huvudet och han leker med sin tunga och fingrar över mina bara bröst medan han pressar dem samman. Jag lyfter på mig och börjar fumla med hans gylf. Hans tunga leker med mina bröst och jag trycker mig hårdare mot honom. Jag fumlar och fumlar. Hans händer över mina, knapparna öppnas och jag omsluter honom med mina båda händer. Responsen kommer omedelbart och jag känner hur han styvnar mellan mina fingrar. Rytmiskt för jag mina händer fram och tillbaka över honom och hans tunga rör sig allt hastigare över mina bröst. Jag böjer mitt huvud och omsluter honom med mina läppar, känner smaken av salt våt hud. Jag rör munnen över honom i längre och längre drag så hans styvhet går långt in i min kind och pulserar. Jag glider ned från hans knä, sätter mig framför honom och omsluter honom i långa drag. Han andas tungt och stötvis och börjar knäppa upp mina jeans. Jag känner hans hand som drar över mina trosor. Otåligt manar jag honom för mitt inre att röra mig men säger inget. Min blick möter hans och hans fingrar rör sig rytmiskt över mig. Jag känner hans hand mot min hud och hur vått det blivit i trosorna.. Det är en skön känsla och hela min kropp bara vill.
Hans fingrar letar sig fram och slutligen känner jag hur de tränger in i mig. Han rör dem stötvis och låter dem röras fram och tillbaka. Jag drar mina läppar över honom, slickar och låter fingrarna spela… Så reser jag mig upp. Drar ned hans jeans, fattar tag om honom och för in honom i mig. I ögonblicket det sker andas vi häftigt. Han tränger upp långt, långt inom mig. Känslan är total. Jag sätter mig till rätta över honom och makar mig närmare och närmare så vår hud möts när jag rör mig över honom. Intensiteten ökar, jag drar med händerna över hans rygg i långa tag. Han fattar tag under mina skinkor och trycker mig närmare in till sig. Hans mun mellan mina bröst. Min kropp som rör sig hårdare över honom. Hans gensvar och så den ilande känslan när kroppen når upp till sin högsta nivå och sedan svämmar över. Just då hör jag hans andning bli kortare och kortare och jag känner hur han stöter till hårt och djupt inne i mig. Något varmt och vått sprider sig inom mig.
Så blir vi sittande länge med armarna hårt lindade om varandra.
Jag känner ett lugn och en visshet. Nu vet vi.

Kommentera Ett mail